De senaste två dagarna har varit hemska vid lämningen av Emma på dagis. Först pussar och kramar hon hejdå som vanligt och går in i lekrummet till dom andra barnen, men så helt plötsligt blir hon helt panikslagen när hon märker att jag ska gå igen och gråter världens största krokodiltårar och klamrar sig fast om halsen på mig. Jag vet att hon egentligen har jätte roligt på dagis, men det känns som att hon nu har insett att jag några dagar i veckan lämnar henne och går hem med Wilma. Jag tror hon känner sig lite "dumpad" och det gör så ont, så ont. Samtidigt som jag har dåligt samvete när hon är hemma med oss hela dagarna för det blir så mycket väntan på att Wilma ska äta, Wilma ska byta blöja, Wilma ska .... så jag är rädd att hon blir uttråkad för det - men det verkar ju faktiskt som att hon inte bryr sig vidare mycket om den där väntan, och det bästa hon vet är ju trots allt när hon får va med och hjälpa till med lillasyster.
Hade det inte varit för att det bara är några dagar kvar på dagis innan det långa härliga sommarlovet på 7 veckor, så hade jag nog tagit hem henne redan nu. Nu känner jag att det är bättre att hon är där de sista dagarna också och busar av sig. Hon tycker ju om sina fröknar och alla barnen och pladdrar på om kvällarna om sina kompisar samtidigt som hon räknar upp namnen på alla - "Kattis, Peta, Isina, Ellen, Liam, Astid, Tya, Gussta, Ugo...." (man märker vilka bokstäver som än är lite av ett issue ;o) ) och så fortsätter hon i evigheter vår lilla snackemaja - mamma och pappa får snart sätta plåster i öronen ;o)
Hade jag kunnat välja så hade det i en drömvärld varit möjligt att jobba som hemmafru på heltid - inte en amerikansk lyxvariant - utan en helt vanlig bullmamma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar